VAknade den 29/5 på natten av att jag hade ont i magen, det var inte så farligt så jag visste inte om de var på gång.

Tänkte jag vänta ett tag innan jag väcker mathias. Klockan var väl då kring halv tre på natten.

Efter ett tag börja de göra riktigt ont, fast värkarna höll inte i speciellt länge.

Men jag väcker mathias och berättar för honom och han tyckte vi skulle ringa förlossningen.

Så han ringer dit och prata lite sen får jag prata ´med henne.

Hon tycker först det låter som att jag har ett tag kvar innan jag behöver komma in.

Men hon sa kom in eftersom du måste få antibiotikadroppet (jaag hade gbs).

Så mathias börja stressa att vi ska åka in men jag säger men lugn de kommer säkert ta massa timmar innan bebisen kommer. Skickar ett sms till mama vi halv fyra och kolla om hon är vaken och de var hon ;)

Så hon kommer hem till oss och vi åker iväg kring fyra ungefär.

Har fortr fortfarande jävligt ont när väl värkarna kommer men dom håller bara i sig några sekunder.

Väl ivägen på bilen upp sitter jag mest tyst och väntar på värkar, tyckte dom börja försvinna.

Så sitter och tänker för mig själv satan också nu kommer vi få åka hem också.

Väl där är klockan runt halv fem och vi blir i mottagen och får komma in på vårt förlossningsrum.

Barnmorskan är inte alls stressad utan kollar värkar och tar fram droppet.

Sticker mig fel flera gånger eftersom jag är svår stucken, hon ser att jag inte tycker om att bli stucken.

Där av frågar hon hur kan du ha så mycket tatueringar när du tycker ett litet stick är farligt hehe ;)

Inte samma sak tycker jag.

Sen säger hon att du har inte direkt nå mycket värkar och verka klara av dom bra.

Men hon bara vi kollar hur mycket du är öppen.

Chockat säger hon att du  är ju öppen 5 cm, hon förstod nog inte hur ont dom här få värkarna gjort :P

sen går hon iväg för att nu var de ju mest och vänta på att värkarna skulle bli ännu värre.

Efter en stund börja jag få RIKTIGT onda värkar visste tusan inte vart jag skulle hä mig där i sängen.

Trodde seriöst jag skulle klämma sönder madrassen varje gång jag fick en värk.

När jag ahr som mest hon då kliver en ny barnmorska in för de var skiftbyte.

Hon börja prata med mig men märker fort att jag ha riktigt on nu.

Då hade de väl gått 1,5 timme kanske sen sist och hon kollar hur mycket öppen jag var och är hela 10 cm då.

Dom erbjuder lustgas tar typ två sugen var av sen jag vifta borten för orkade inte fokuser på den för jag hade så jävla ont. Trodde seriöst jag skulle dö av värkarna ett tag och de fick madrassen i sängen känna av haha..

Sen börjar krysningsvärkarna och jag tar i för kung och fosterland och barnmorska pratar på och jag känner bara ta mig härifrån.. Efter ett tag börja lugna jag få nog och börja säga att nu vill jag inge mer nu vill jag verkligen inge mer. Barnmorskan säger att det är lite sent för de nu med lite skratt i rösten.

Efter ett tag börja jag känna att huvudet är påväg ut och de var ingen trevlig upplevelse, kändes som en melon som varken ville ut eller in. Funderade ett tag på att be dom trycka in bebisen igen.

Efter 18 min krysvärkar kommer äntligen bebisen ut och de kändes som en befrielse äntligen..

Dom vänder upp bebisen och jag säger chockat EN TJEJ hade ställt in mig på en pojke men vilken lycka över en tjej :)

Men lycka ruset varade inte länge jag fick henne på bröstet men på en gång hör jag att hon låter rosslig.

Säger till barnmorskan tror inte hon andas och dom tar upp henne och då slutar hon andas helt.

Dom börja kasta med henne lite och sen så springer dom iväg med henne och mathias efter.,

Min känsla var men nej inte igen (samma med Albin)

Själv ligger man kvar där helt ovetande om vad som händer med min bebis och ändå skulle man krysa ut moderkaka och sys. Dom gör illa mig mycket pga att dom inte visste om dom fått ut allt.

Så då får jag tabletter som skulle göra att jag skulle få ha kvar värkar tills allt var ute :o

Efter en stund så berättar dom att allt var bra med Bebisen men att hon fick ligga i en marskin för hjälpa henne med andningen. Det var en lättnad att allt var bra med henne men jag var även rädd att något skulle hända.

Efter en stund så vill dom jag ska kliva upp och få träffa henne, jag reser mig upp ur sängen och ur mig kommer hur mycket blod som helst.

Får gå in på toan för dom skulle duscha av mig och blodet jag fick så då fick mig att tro jag skulle dö, barnmorskan såg även lite fundersam ut eftersom de kom så mycket.

Går bort och ser min lilla bebis ligga i maskinen med massa kablar kopplad till sig.

Det gjorde ont i mitt hjärta och jag kände att jag varken orkade stå eller ville se henne sådär så jag fick gå tillbaka.

Kommer tillbaka till sängen och väl där så trycker dom och klämmer i magen så jag tror dom ska döda mig.

Då märker dom att livmodern inte vill dra ihop sig som den ska, var av därför denna blödning.

Så mer tabletter och även dropp till mig.. Fick även sy eftersom dom hade klippt mig när hon skulle komma ut.

Sy är fan värre än hela förlossningen tyckte jag även förra gången..

Ligger i sängen och känner vad är de som händer var inte så här jag hade tänkt mig att allt skulle bli.

Får in brickan med mackor och saft och sånt, kände mig mest sorgsen eftersom min bebis inte var med.

Även att detta var andra gången detta händer att jag inte få glädjen att ha mitt barn med mig på en gång.

Efter ett tag får jag gå dit igen för att få hålla henne riktigt, kommer dit och får henne i famnen.

Sitter bara titta på min älskade bebis som nu mår hyffsatt bra iaf.

Men dom skulle ändå skicka henne till barnavdelningen i sundsvall för att se så hon inte fick någon infektion i lungorna. Efter som mjn lilla bebis fått fostervatten med bajs i lungorna.

Efter jag suttit med henne ett bra tag kommer dom och ska hämta henne och vi går tillbaka till rummet.

Hon åker till Sundsvall i ambulans och vi skulle få åka efter när jag blivit bättre.

Alice är född 07:38 och vid 13.00 åker hon ambulans till svall och vi fick åkja därifrån vid 16.00

Det var en väldig turbulent förlossning den gick ju väldigt fort men just när min älskling kom var de inget kul.

Fick ligga i sundsvall i 6 dagar vilket kändes som en skräck fängelse upplevelse.

En bebis uppkopplad ständigt till massa maskiner som höll koll på andningen och larmade typ stup i kvarten för att Alice sparkade av sig sladdar hela tiden. Så man var liv rädd hela tiden.

Sen kändes de som man bara satt där i fängelse och inte fick gå någonstarns var att jag kände mig en aningen deprimerad när jag var där.

Men när jag fick komma hem kändes allt mycket bättre, fast har vart liv rädd över hennes andning hela tiden.

Var ända ljud hon gjort har jag trott att hon ska sluta andas så de har vart jobbig och jag har haft svåprt och sova.

Nu två månader efter födelsen så börja jag kunde slappna av lite grann men de ligger i bakhuvudet hela tiden.

Har säkert missat en del med men detta är en ganska snabb version av denna förlossning..

Så svårt att hinna med bloggen med en liten bebis, speciellt när man har en bebis som vill vara i ens famn jämt :P

Men på kvä'llarna bruka man ju få en stund över så ska försöka då ;)

Kommer bilder nu iaf :P

Rövarbyn..

Olika bilder..

Återkommer ikväll med lite mer text istället :P